Jag brukar träffa en gammal elev på gymmet där jag tränar med jämna… (jämna vs ojämna.. osäker men absolut mellanrum..) mellanrum. En kille som var ganska blyg på högstadiet och vi brukar le mot varandra lite sådär ”klurigt” för jag vet ..och han vet.. vad vi båda tänker på när vi ser varandra.
Han var inte bara lite blyg han var också så där tonårsmässigt 2 huvud större än sina klasskamrater med en kropp som påtagligt hade betydligt mer muskler nu än när han hade en motoriskdisfuktionell tonårings kropp.
Vi körde styrketräning på idrotten och skulle då ha något som kallas brutalbänk dvs att man har en plint och att kompisen tar tag i fötterna på den andre och sedan lägger sig ner och gör en sit-up mot sina fötter dvs man hänger ned för plinten och kompisen håller fast fötterna . i.o.m kompisen var 2 huvud mindre än min fd elev och nu gymkompis så orkade han inte hålla emot så då fick jag hoppa in och hålla i fötterna. Han går ner och skall ta fart för här skulle det visas att muskler hade han. Jag håller fötterna som på bilden, jag ser ett rött ansikte komma mot mig för 10:e gången, och då han blir han ännu rödare och samtidigt lägger av värdens brakskit rakt i ansiktet på mig, det var ingen fis, heller ingen brakar det var verkligen en brakskit, en sådan som gör att håret fladdrar.
De övriga i klassen hörde något men inte riktigt vad, medan jag och tonårskillen viste att nu har det hänt något som skulle kunna vara en sådan där livshädelse man kan berätta när man får chansen att ha ett sommarprogram i radion när man blir stor dvs den totala förnedringen. Troligen blev han orolig också, för de som känner mig vet att just sådant här kan jag vara lite jobbig med, både att komma ihåg samt att på ett försynt sätt påpeka. Men detta var annorlunda det var liksom vår hemlighet, jag kunde inte med att retas som jag brukar för jag visste vad ont det hade gjort i honom.
Jag har konstaterat att jag skapar denna typ av hemligheter med västkustmänniskor hela tiden nu i sommar..för när jag förflyttar nu min 52 åriga kropp runt fjällbacka i något som skulle kunna kallas löpning men mer troligt jogging så möter jag rätt mycket människor som ser på mig och ofta gör en grimasch och ler lite så där ”tycka synd omigt”. Just då känner jag som jag tror min ”brakskits” elev gör när han träffar mig. Både jag och västkustmänniskorna som har sitt ”tycka synd om leende” när de ser mig, vi vet att detta sätt att förflytta sig på är inget att vara överdrivet stolt över, det är en mullig äldre man som absolut har sett sina bästa dagar som inte kan på något sätt dölja att han just fyllt 52 trots jag känner mig som jag vore 40 men både jag och västkustmänniskorna vet… men håller vi tyst om det kan jag fortsätta låtsas att jag springer fort och att jag känner mig som en mogen 40 åringde ser och förstår och jag vet vad de ser men vi säger inget, det blir liksom en hemlighet…nästa år fyller jag förti tretton