visshet… aj dont like år aj hav a problem wit it
för ca 30 år sedan kom jag som extremt omogen fotbollsspelare till hårdsatsande Örebro, vi höll till på en grusplan i Vivalla, undrar om den inte kallades Sahara. Planen var brutalt svårhanterat då den antingen var stenhård eller att det var vattenpölar (läs PÖÖÖÖL),
en liten parentes… möjligen också lite göbbgrinig:
(Ungdomen av idag (trodde aldrig detta utryck skulle bli använt av mig… ;-.) ) inga perspektiv vad det gäller att utmana sin egenbekvämlighet i tränadet.
Då när inlandsisen förflyttade sig runtom i världen, dvs när jag var 20 år, så kunde en nyvältrad grusplan vara en riktig höjdare som man såg fram emot att få gå ut på…medan dagens spelare ALDRIG skulle gå ut på en grusplan, de klagar om det blåser lite i håret alt att de smutsar ner sina nya (alltid nya) fotbollsskor, och att försöka övertyga en fotbollsspelare att 10 minus funkar att träna i.… att få tillbaka ”att tänk om man blir sjuk då…” att då försöka förklara att det finns en hel del vinteridrotter som är utomhus på vintern när det är just vinter, är tyvärr argument som inte håller.- som sagt göbbgringt men det var i verkligen inte bättre förr men vi var glada för det lilla 😉 )
I alla fall så hade vi en tränare som har berikat världen med ett antal felsägningar men också med idén att man blev mentalt stark av att höra att man är lite dålig ibland, och fick göra saker utan att veta ”hur många”.
På minst ett pass i veckan var belöningen att vi skulle springa 2 hela varv (dvs ca 700 m) runt planen och sedan vila. Sedan skulle vi göra denna övning ett antal gånger, men man fick aldrig veta hur många intervaller. Hata är ett starkt ord, men tror faktiskt den känslan var där längst bak i ledet av hungriga spelare som ville. Många ville visa att pannbenslöpning utan att veta hur många intervaller var deras grej, infann sig den där otäcka känslan hos mej att detta ogillar jag något fruktansvärt.
Tur för mig var att jag hade en som om möjligt var sämre på detta än mig, en go pöjk från Hällefors som hade en rygg mer framför sig än vad jag hade. Att höra, att se och att tolka ”nu är det nog dax för pannbenslöpning” var fruktansvärt… Att vara brutalt sämst (näst sämst… tack Hillbom) i en övning som var ett elände och som man inte visste när det skulle ta slut, var en otrolig mental påfrestning.
Att gå runt i denna ”coronadimman” gör att jag får tillbaka känslan av att detta gillar jag inte -att inte veta, hur länge? hur mycket? vad? vem? – skapar en hopplöshet. Jag fattar att metaforen med mina dagar som värdelös pannbenslöpare inte håller, men det finns vissa saker som jag tror var bra för mig.
Jag fick välja att lita på honom som bestämde, kan verkligen inte säga att jag håller med i allt han sa men det var få lag som sprang mer och längre under matcherna än vad vi gjorde. Grabbarna längst bak – den tunne Dalslänningen och den småknubbiga killen för Hällefors var som starkast i slutet av säsongen och orkade långt mer än vad vi trodde att vi kunde klara av.
Jag tycker att experterna som skapat Sverigevarianten verkar otroligt kloka (hoppas de har rätt i a f tillräckligt rätt) och ber oss att lyssna på vad de säger, och jag tror vi måste välja att tro att de kan sin sak. För vad har vi för alternativ? – att lyssna på någon som hittat ett diagram där man gör en helt egen tolkning och kommer på att ”stäng där”, ”förbjud det där,” ”hur är det möjligt …. ” eller när sunt förnuft dyker upp som en sanning… min pappa tyckte alltid det var sunt förnuft när han tyckte jag gjorde fel- och alla har helt olika sunt förnuft så sunt för luft som sanning har verkligen sina begränsningar eller så hade ju min pappa rätt alltid… 😉 Jag hatar ovissheten men väljer att lyssna och hoppas att vi blir tillsammans starkare i slutat av säsongen.