”the båttom is nådd”

Efter ett antal år som en krisande fyrtioåring så utgår jag nu från att ”the båttom is nådd” har bestämt mig för att sluta som fotbollstränare och högstadielärare och att verkligen leva efter värderingar och prioriteringar som jag tycker är viktiga. Så efter år av funderingar har jag nu bestämt mig för att mitt liv skall levas på ”riktigt”. Vad betyder då på riktigt? Kan vara så att i min iver att försöka förstå detta liv, har jag valt att anpassa mig, till livets förutsättningar. Jag fick mycket tidigt i livet förmånen att spela huvudrollen i ”livet som Mikael Fahlén” men har valt att fila, anpassa rollen så att det mer liknar en biroll. Inte så att någon annan tagit huvudrollen men filmen har övergått från att vara en biografi om ett liv, till en skildring av en ”tid”.

Att välja förhållningssättet att ”så här är det att leva mitt i livet” och på så sätt acceptera mitt och alla andras, verkligheter men att vara ”mitt i” karriär, barnuppfostrande, äktenskapsreparerande och med ett ”mitt i” livet förhållande med tid dvs att den räcker bra till att göra det man måste men inte det man vill.

För övrigt en oerhört intressant fundering – var tog alla mina ”det skulle vara roligt att prova” vägen.

 

Har under den senaste tiden (15 år) blivit överöst med orangea brev som går i pappersinsamlingen utan att öppnas, och på radio och tv reklameras det ut att – jag måste pensionsspara smart, där förslagen är lika många som det finns olika schampo. Men jag örkar inte bry mig – men det värsta är -jag vill inte bry mig. Hur är det möjligt att mitt intresse för hur jag skall leva om 150 år (men på riktigt ca 20 år) skall bli viktigare än nuet. I min fantasi så målar jag upp bilden av de människor som är genuint intresserade av pensionssparandet som lyckligare och perfektare människor. En lite lista på saker de gör dessa övernaturliga människor.

# älskar med sin lyckliga fru varje dag

# kommer ihåg alla barnens föräldramöten, samt svarar på alla lappar från barnens skola

# klipper gräset när det behövs, inte när man måste.

# har fotograferat alla barnen lika mycket dvs att tredje barnets fotohög ( dessa människor har album tror jag) är lika stor som första barnets.

# somnar inte i soffan kvart över nio på fredagskvällarna

# gillar att se tecknade filmer 100 gånger, där du bara har sett slutet men inte början

Listan på dåligt samvete kan göra hur lång som helst men på något sätt tror jag nyckeln kan vara pensionssparade. Där intresset inte bara gör ålderdomen ekonomiskt säkrad utan vägen dit blir en enda lång orgie i lycka.

Men nu får det vara slut- för jag har märkt att jag Mikael Fahlén har missuppfattat en hel del av detta och framförallt rört ihop bokstäverna. Har för övrigt dyslexi men känner att denna förvirring som bedrivits under ett antal år inte har med min begåvning att se halva ord och vränga bokstäver fram och bak. Utan det handlar mer om min biroll i filmen om skildring av tid i Mikael Fahléns liv. Jag har inte orkat pensionsspara MEN jag har passionssparat. Jag har gått runt och övertygat mig att det är ok att tro att bara jag/vi har gjort det här just nu som tar mycket tid så blir det bättre sen, då skall vi göra allt vi tycker om att göra. Är inte helt säker på att detta är ett bra sätt att leva, min magkänsla är att om det inte har fungerat på 47 år så är chansen att det fungerar inte helt säker. Så nästa reflektion blir: skall jag försöka lura mig igen? Där jag skiter i de orangea breven och mitt pensionssparande, men väljer att passionsspara- att vara sååå korkad att jag tror att livet inte är nu utan kommer bara jag har gjort just det här jag håller på med nu.

NEJ – nu gör jag så att jag skall lägga passionssparandet i komposten och passionera mitt liv just nu. Inte säker på att gympakläderna till barnen koms ihåg varje gång men passionen till livet och till saker och aktiviteter I LIVET behöver inte bara tänkas på de behöver upplevas. En av de saker som inte bara engagerar mig utan också påverkar mitt inre med adrenalin och ibland ilska är barn, och hur vuxenvärlden väljer att bemöta och bedöma barn som ”små vuxna”. så med hjälp av mina erfarenheter som DYCKLEKSIER (svår stavat ord….) till både som elev och lärare skall jag försöka skriva en Odyslextisk bok om ett dyslextiskt skolliv.

”memento vivere”